Linnéa

Jag är en känslomänniska. Jag är en humörmänniska. Det är liksom ingen idé att förneka. Så är det bara. Å ja, det är väl bra, oftast. Det är skönt att känna saker. Särskilt lycka och glädje å så. Smärta kan vara skönt ibland det också.
Men vafan, ibland är jag riktigt avis på de som är rätt känslokalla. Som kan stänga av. Som kan gå längre perioder å inte känna någe alls. Ibland vill jag bara sluta. Sluta känna efter. Bara fokusera på mig å inte vara orolig för att göra fel mot andra hela tiden. Jag vill ju ingen illa så om jag sårar någon så gör jag ju de tinte med flit.
Så ibland önskar jag att jag bara kunde bry mig lite mindre helt enkelt.
Men främst, att jag bara kunde sluta känna. Lite. Då å då. När jag själv vill.